Heimdal - ordförandebloggen

Hej!

Den gångna helgen sammanträdde föreningens styrelse för att planera verksamheten samt arbeta med en del praktiska bitar. Det blev en trevlig och givande sammankomst. Bland annat spikades några datum att lägga på minnet:

Kräftskiva: 20 september

Lussesexa: 6 december

Midvinterblot: 21 februari

Seniorskollegium och årsmöte: 9 maj

Under helgen nåddes vi dock av beskedet att en av föreningens genom åren mest betydelsefulla personer, Professor Harald Riesenfeld, avlidit. Riesenfeld var engagerad föreningen i över 60 år, under många år som Preses. Kommande helg skall jag att representera föreningen vid hans begravning.

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Slutligen kan jag bara konstatera att FRA-debatten inte alls ser ut att lägga sig.

//Anders

Hej!

Under förra helgen var som representant för Föreningen Heimdal inbjuden gäst vid Fria Moderata Studentförbundets Representantskap. Arrangemanget som traditionsenligt varit förlagt till Gimo i norra Uppland genomfördes i år på Tyresö söder om Stockholm. Under helgen fick jag möjlighet att träffa trevliga människor från olika platser runt om i Sverige, lyssna på motionsdebatter vara med på trevliga fester.

Enligt traditionen så skall ordföranden för Föreningen Heimdal slängas i Gimodammen under Representantskapet. Då arrangemanget inte var förlagt till Gimo och närområdet inte erbjöd någon damm eller sjö så löste Representantskapets deltagare det genom att ställa mig i duschen med kläderna på.   

Tack FMSF, för en trevlig helg.

Jag kan även passa på att meddela att vårt arbete med öppnandet av arkivet är i full gång, samt att programmet för höstens torsdagar börjar ta form. Under juli kommer styrelsen att genomföra en planeringskonferens för att planera verksamhetsåret mer i detalj.

Ha det bra i sommarvärmen!

//Anders

Lördagen den 10 maj ägde föreningens årsmöte rum på föreningslokalen Grottan. Under mötet tilldelades jag det stora förtroendet att leda föreningen under det 118:e verksamhetsåret, det är en stor utmaning som känns väldigt inspirerande.

Den nya föreningsstyrelsen är redan i full gång med att planera verksamheten för året och ambitionen är hög. Bland annat så satsar vi på att åter börja ge ut Tidskriften Heimdal. Jag kan även meddela att Programsekreterare Madeleine Johansson har kommit långt i arbetet med att planera höstens Torsdagsmöten, programmet ser onekligen ut att bli mycket spännande. Därtill skall de traditionsenliga arrangemangen och nya dito hålla god kvalité. Det skall bli ett trevligt år på föreningen!

Mvh

Anders Montelius

Föreningen Heimdals styrelse för det 118:e verksamhetsåret

Ordförande: Anders Montelius

Vice Ordförande: Per-Olof Öqvist

Skattmästare: Magnus Törne

Programsekreterare: Madeleine Johansson

Sekreterare: Alexandra Braf

Redaktör: Simon Pettersson

Ledamot: Mia Isaksson

Ledamot: Anthony Widell

Konsult: Li Jansson

På lördag är det årsmöte i föreningen Heimdal, kl 12.00 på föreningslokalen. Val av ordförande och styrelse till nästkommande verksamhetsår. Tillträde för medlemmar av föreningen.

Träffade min vän herr M på tåget i går eftermiddag. Han berättade om ett ord som beskrev honom bra, och trodde han - även mig. Ordet var det fantastiska lilla “retrofil”, och det beskriver mitt i prick hela min uppenbarelse. “Retrofil” fångar det nostalgiska i att uppskatta flydda tidsepoker och föremål, utan att för den sakens skull hemfall i en blind tro på att något ska återskapas. “Retro”-delen distansierar den återblickande vurmen från en reaktionär inställning, och lägger emfasen just på nostalgin och den känslomässiga snarare än politiska kopplingen till epokerna/föremålen.

 Ett fantastiskt litet ord, helt enkelt.

Sedan drygt en vecka tillbaka så har jag och min syster bildat ett litet janssonskt kollektivt. Det är väldigt roligt, även om vi ur vissa aspekter är rätt olika. Till exempel visade det sig att vi har en helt annan syn på ålderns betydelse.

Saken är den att vi båda har gått i fotöljköpstider. Jag har redan hittat en - en antik, välformad tingest med klädsel i gammelrosa plysch och intensivt mörkbruna trädetaljer i ben, och läggs med ryggstödet. Ryggstödet, som för övrigt har en vacker midja, är proportionerligt balanserat med övriga delen av fotöljen. Den är elegant, men samtidigt bekväm. Framträdande, men ändå på ett diskret sätt utan att vara skrikig. Den har ett par år på nacken, och har erfarenhet av att vara stol. Den passar mig perfekt.

Min syster har ännu inte köpt någon fotölj, men pendlar i valet och kvalet mellan allehanda moderna modeller. Gärna i skinn. Gärna lite stilrena. Absolut så ungt som bara möjligt, morgondagens kollektion - ja, tack. För mig är det helt främmande - ska jag köpa en fotölj så vill jag att den ska ha lite patina, det skänker skönhet. (Om det inte är en nydproducerad jättepadda, förståss, det kan jag stå ut med). En helt ny skulle kännas lite konstigt.

Men så är det med undertecknad ur flera avseenden. Jag ser det sköna i det äldre. Ett hus med trösklar som flera generationer har nött ned, är betydligt mer trivsamt än ett nytt med nyproducerade trösklar med vassa kanter.

Så jag gillar det gamla. Inte nödvändigtvis för att det är gammalt. Åldern kan ju naturligtvis ha sina problem också, det blir skröpligt och kanske lite fult. Men pärlorna, de av god kvalité, står sig år på år. Där är åldern inte ett hinder, utan snarare ett plus.

…är jag trött, men har ett och annat litet leende på läpparna. Det var en otroligt trevlig kväll i går! Heimdal arrangerade togaparty, och den obligatoriska klädkoden följdes av nästan alla. De som kom dit alldeles vanligt klädda blev snabbt invirade i tillgänglig gardin, som till exempel herr B, som bara blev ännu finare i lila toga.

För att fira att det ju var internatiolla kvinnodagen, så erbjöd herrarna sina kroppar åt damerna att göra vad vi ville med dem. Så vi sminkade dem. Herr P blev en söt Bowie-kopia och herr N fick en så söt liten pil på bröstet, även om ögonsminkningen nog gjorde att det blev lite dragvarning på honom. Den nyfunne bekantskapen som herr P drog med till föreningen, såg mystisk och än mer galen ut med ögon som doppats i sot. Herr B, återigen, fick en seriös sminkning, och det blev faktiskt riktigt bra.

Bästa dräkten ska dock frk S ha en alldeles särskild eloge för, med levande murgröna i håret, rödkantad toga och en teknik i påsättandet av togan som få andra klarade av (inkluderat undertecknad - knytningen var en katastrof). Även den unge liberalen, som var stenseriös i kädedräkten, samt VSF:arna (som hade söta, söta ljugsgula lagerkransar), förtjänar ett omnämnande.

 Kvällen fortskred hur som helst fantastiskt, och innehöll kommunistiska kampsånger, absurda fotograferingstillfällen och intressanta citat. Någon poängterade hur håriga ben en viss herre hade, och herrn replikerade med att visa sin släta bringa och påtala att det bara var benen som var håriga. I övrgit så var han “trimmad, men nice”.

Ack, togapartyn ger en betydligt mer hört än man kanske hade önskat.

Fröken S och undertecknad var på shoppingtur idag, och då såddes fröet till en kampanj för föreningen. Den går under arbetsnamnet “Show your emotions” och går ut på att vara mindre rationell och mer passionerad.

Kampanjens utgångspunkt är en puderrosa t-shirt från tonårsbutiken “New Yorker”. I glittrande cerisefärgade tryckbokstäver kan man läsa just texten “Show your emotions”. (Bild kommer när jag har packat upp min kamera) T-shirten kommer sedan att användas vid lämpliga tillfällen, där fröknarna bedömmer att mer passion kan behövas.  Rapporter från kampanjtillfällen kommer givetvis att rapporteras på bloggen framöver. Jag ser framför mig många tillfällen, kanske på en stämma, kanske på en konferens, kanske på ett möte med hyresgästföreningen. Eller varför inte när herr vice ordförande från 104:e och undertecknad åker på gruppresa till Oslo? Fast då får nog han bära t-shirten, det puderrosa skulle göra sig bra på en liten amfibieofficer.

Som kampanjsång har fröknarna sedan valt “Lyssna till ditt hjärta“. Att den är kärleksosande må väl vara hänt, men den är ju en ack så klämmig bit så vi tog den ändå. Vår förhoppning är att den spelas å Togapartyt nästa lördag, vi tror att de närvarande kommunisterna behöver höra den.

Avslutningsvis, för att sätta prickarna över Ä:et, så kryddar vi kampanjen med en aning rockglamour.

Källa: http://images.radcity.net/5788/2273481.jpg

Musikens hus i Uppsala är omdebatterat, och jag har länge sällat mig till skarorna som uttryckt viss kritik mot bygget. Det gör jag förvisso fortfarande, inte minst ur kostnads- och användningssynpunkt. Men, en sak måste jag dock framhålla som positivt, och det är fasaden.

Det är inte för att fasaden är särskilt vacker, tvärtom. Men, fasaden illustrerar en mycket fascinerade arkitektorisk utveckling - bort från det funktionalistiskt icke-estetiska till en uppbruten yta som tillåts både variera och bara vara. Det glädjer mig.

Man måste i mitt tycke alltid beakta de estetiska värdena i en byggnad. Annars blir det fult, kallt och opersonligt. Det blir människoovänligt, vilket i sig är absurdt eftersom bostadshus är till för just människor att bo i. Sextio- och sjuttiotalens hiskeliga miljonprogram är väl det värsta exemplet. Hus som byggs för att de är praktiska, inte för att vara konstverk eller för att man ska trivas där.

Om det estetiska beaktas så skapas ett mervärde, och en perfektion. Dock innebär perfektionen inte att det behöver röra sig om frånvaro av brister utan snarare balans och harmoni. De gotländska husen, som får vindpinas år på år och sakta blekna och kanske flagna, är ju det vackraste som finns, trots vissa imperfektioner.

Så därför blir jag lite glad av Musikens hus, trots allt. Det ger mig hopp. Hopp om en bättre arkitektorisk tid, så att jag inte bara behöver drömma mig tillbaka till dagar som flytt.

Lars Winnerbäck känns inte särskilt borgerlig, men vad gör väl det när mannens språkbruk är genialiskt och musiken dessutom vacker? I den mån jag alls lyssnar på musik så är jag mycket kräsen, men herr W är en av de som hållit måttet och passerat nålsögat.

Bäst för tillfället är Vår för hjärter dam, med inslag av En av alla dem. Ibland lite Hugger i sten, men framför allt så gillar jag Jag vill gå hem med dig. Den är så där underbart passionerad och icke-rationell, som jag också har tänkt börja bli. (Ja, herr P skällde ut mig på finlandsfärjan för mig att jag inte kunde gå omkring och vara så nationalekonomiskt rationell hela tiden, och jag får väl inse att han har en viss poäng).