Heimdal – ordförandebloggen

Det kom en kommentar till Heimdalbloggen, som jag tänkte bemöta. En ung herre, Erik, skriver bland annat följande:

Heimdal, med sitt minst sagt bruna förflutna, i samband med Bollhusmötet i Uppsala 1939, då ni högerstudenter protesterade mot “judeimporten”. Att ni fortfarande inte vågar offentliggöra protokollen från 1930-talet för utomstående forskare tyder på att ni inte har rent mjöl i påsen och försöker dölja erat nazianstrukna förflutna. Flera av Heimdals ledande gestalter under 1900-talet försvarade f. ö. såväl Francos högerdiktatur, som Pinochet och Apartheidstyret i Sydafrika, så eran demokratikritik av Venezuela är ett exempel på groteskt hyckleri. Tvätta er egen bruna byk istället, och offentliggör era protokoll.

Det författaren beskriver är vad som hände under vårterminen 1939, då Uppsalas studenter tog ställning mot att låta tio judiska flyktingar få stanna i Sverige. Det är en skamfläck för oss alla, och det tror jag var sund person kan instämma i.

För Heimdals del innebar händelsen att vi som förening aldrig tog ställning i frågan. Det är oerhört beklagligt. Anledningen var förmodligen den splittring som fanns, där några styrelseledamöter företrädde den flyktingrestriktiva linjen och starkt förespråkade den. Samtidigt hade vi i styrelseledamoten Hildebrandt någon som var positiv till invandringen. Hur diskussionerna kan ha gått i föreningen kan vi bara spekulera i, men det rådde tydligt olika uppfattning.

När man beaktar den dåvarande styrelse, så ska vi hålla i minnet att föreningen något år innan hade blivit “kuppad” av ett antal mer extrema element, däribland de personer som yttrade sig negativt om invandringen. Det fråntar inte föreningen sitt ansvar för det historiska, men sätter samtidigt saker i sin rätta kontext.

Hur som helst så är allt agerande då, 1939, helt oförsvarbart. Kanske insåg även heimdaliterna det, för några år senare deltog man i en mindre uppmärksammad manifestation, där man antog en invandringspositiv hållning.

Erik tar också upp frågan om arkivet. Där håller jag personligen med honom om att vi måste få mer insyn. Ett beslut togs på föregående årsmöte om att öppna arkivet för en bredare allmänhet. En del i det arbetet är att tillgängliggöra arkivmaterial via vår hemsida, och arbetet med det har igångsatts. Ett år från nu kommer förhoppningsvis stora förändringar har skett.

För det är klart att slutenheten lätt väcker misstankar. Dock är det inte så roligt som det verkar. Fil Dr Henrik Lindberg gjorde en studie av arkivet, och kom fram till att det inte fanns något roligt alls där inne. De tråkiga ställningstagandena från trettiotalet berodde snarare på okunskap, dumhet och misstänksamhet mot det främmande, snarare än att det fanns fullblodsnazister på föreningen.

Trettiotalet är en mörk period i föreningens historia, och tyvärr så är vi väl inte de enda som har det. Men man får försöka leva med det så gott det går, och samtidigt inse att det är en förgången tid. Heimdal idag är en seriös, allmänborgerlig förening, och vår verksamhet vilar faktiskt också på en positiv grund. En viktig sådan är Gunnar Heckscher, tidigare föreningsordförande och som politiker en av högerns första och mest innerligt övertygade demokrater. Bland annat ska han ha genom diskussion fått Jarl Hjalmarsson att inse demokratins fördelar.

Sen nämner Erik också Franco och Pinochet. Ett försvar för dessa är utan tvekan smaklöst. Huruvida någon heimdalit har uttalat något positivt om dessa vet jag inte, och om så – så får det stå för denna person. Heimdal har i vart fall inte som organisation tagit ställning för något så dumt. Det vore helt oacceptabelt, och om en sådan hållning kommer upp i föreningssammanhang så får man naturligtvis ta en diskussion kring det.

För oss demokrater, vare sig vi är socialdemokrater, moderater eller vad det nu är, så måste det vara en ryggmärgsreflex att ta avstånd från alla typer av diktaturer och kränkningar oavsett vem det är som utför dem.