Har åldern någon betydelse?
Sedan drygt en vecka tillbaka så har jag och min syster bildat ett litet janssonskt kollektivt. Det är väldigt roligt, även om vi ur vissa aspekter är rätt olika. Till exempel visade det sig att vi har en helt annan syn på ålderns betydelse.
Saken är den att vi båda har gått i fotöljköpstider. Jag har redan hittat en – en antik, välformad tingest med klädsel i gammelrosa plysch och intensivt mörkbruna trädetaljer i ben, och läggs med ryggstödet. Ryggstödet, som för övrigt har en vacker midja, är proportionerligt balanserat med övriga delen av fotöljen. Den är elegant, men samtidigt bekväm. Framträdande, men ändå på ett diskret sätt utan att vara skrikig. Den har ett par år på nacken, och har erfarenhet av att vara stol. Den passar mig perfekt.
Min syster har ännu inte köpt någon fotölj, men pendlar i valet och kvalet mellan allehanda moderna modeller. Gärna i skinn. Gärna lite stilrena. Absolut så ungt som bara möjligt, morgondagens kollektion – ja, tack. För mig är det helt främmande – ska jag köpa en fotölj så vill jag att den ska ha lite patina, det skänker skönhet. (Om det inte är en nydproducerad jättepadda, förståss, det kan jag stå ut med). En helt ny skulle kännas lite konstigt.
Men så är det med undertecknad ur flera avseenden. Jag ser det sköna i det äldre. Ett hus med trösklar som flera generationer har nött ned, är betydligt mer trivsamt än ett nytt med nyproducerade trösklar med vassa kanter.
Så jag gillar det gamla. Inte nödvändigtvis för att det är gammalt. Åldern kan ju naturligtvis ha sina problem också, det blir skröpligt och kanske lite fult. Men pärlorna, de av god kvalité, står sig år på år. Där är åldern inte ett hinder, utan snarare ett plus.
